Izor

Har köpt en valp av E. B (Ego-Lyx)

Vi letade efter en omplaceringshund på ca 1 år.

I januari -08 hittade vi en annons på Blocket om en vid schäferhane på 1 år som verkade jättebra.

Vi ringde och fick då prata med Eva Bergström.

När vi berättade att vi jobbar och att hunden skulle få vara ensam några timmar varje dag så rekommenderade hon inte 1-åringen utan då var det bättre vi tog en valp på 4 mån som var kvar i en kull, den kunde man forma själv.

Den var korthårig, hon avlade långhåriga schäfrar sa hon så vi skulle få den för 3 500 kr.

Vi funderade ett tag och bestämde oss för att ta den så vi ringde upp henne och sa det.

Hon undrade om vi kunde träffas på tågstationen i Borås för det passade henne bra för hon skulle dit och handla.

Godtrogna och dumma som vi var så gick vi med på det.

Hon lät väldigt trovärdig och sedan så sparade vi ganska många mil på det.

När vi kom till stationen så kom Eva och dottern mycket smutsiga.

Dottern bar på valpen och överlämnade den i famnen på vår dotter.

Vi pratade en stund och någon tanke på att släppa ner honom fanns inte eftersom de inte hade med något koppel till honom och vi var ju inte heller ensamma på stationen.

När vi kom hem så märkte vi ju omgående att det var en mycket skygg valp.

Vi var tvungna att bada honom direkt för han stank något fruktansvärt.

Vi blev genast misstänksamma vad detta var för uppköpare för så lämnar man inte ifrån sig en valp.

Efter någon dag så upptäckte vi att han var dålig i magen.

Vi kontaktade veterinär som konstaterade att han hade magkatarr.

Han fick sättas på diet, 1 tsk ris var tredje timme i ca 4 veckor.

Han var bara skinn och ben under denna tiden.

Han åt också upp sin avföring och även andra hundars om vi inte hann stoppa honom.

Detta höll på i ca 3 mån.

Strax efter vi upptäckt att han var dålig i magen ringde vi E.B och frågade om hon hade något råd till oss.

Hon talade om vilken mat han hade fått och sedan berättade vi att han var väldigt rädd för min man och då sa hon att han aldrig hade träffat någon karl förut.

Efter detta samtal gick det aldrig mer att få tag på henne.

Han blev till slut bra i magen och då började vi mer och mer träffa folk och andra hundar.

Det var ingen förutom vi i familjen som fick komma i närheten av honom.

Han var rädd för alla andra men ändå nyfiken vilket blev en farlig kombination.

Den här skyggheten övergick ganska snart i aggression.

Han skulle hela tiden försvara sig vilket resulterade i utfall mot främmande människor.

Han fick panik när vi lämnade honom ensam.

När vi kom hem var han helt slut.

Han hade varit aktiv hela tiden med att förstöra allt i hans närhet.

Det var inte mycket som var helt då.

Vi kunde inte ens gå ut till brevlådan utan att något hänt när vi kom in.

Han bet sönder allt från inredning till möbler.

Listan kan göras hur lång som helst på allt han bet sönder.

Vi insåg efter ett tag att bur var enda alternativet.

När vi kom hem efter det var det en nyvaken och avslappnad hund som mötte oss.

Vi bestämde oss då för att köra med bur ett tag och så släppte vi det problemet.

Istället blev blev kontakten med främmande människor mer och mer omöjlig.

Ingen utomstående kunde ens titta på honom eller ens röra sig i hans närhet utan att han varnade dem genom att stormskälla på dem med svansen uppåt eller nafsa dem i kläderna.

När han var 1 år kastrerade vi honom för att han förhoppningsvis skulle bli lugnare.

Men en månad efter vi gjort det bet han en kompis.

Vi ringde då till Barbro Börjesson i TV-programmet Go Kväll och bad henne om råd.

Hon rådde oss till att ta bort honom direkt.

Detta var ett beteende som aldrig skulle försvinna utan det skulle bara trappas upp när hon fick höra om hans bakgrund.

Vi gjorde som hon sa.

Det var ett mycket tungt besked för oss alla i familjen men på samma gång var vi ju medvetna om att det inte fanns någon annan utväg.

Vi såg ju också att han mådde väldigt dåligt.

Han var hela tiden mycket stressad, sällan avslappnad.

Han låg aldrig och sov på dagen.

Två olika veterinärer konstaterade att han har varit utsatt för något traumatiskt och det blev han absolut inte hos oss.

Hoppas att E och dottern A stoppas så att det blir slut detta plågeri för både djur och ägare.

Mvh

Christina och Dick Nilsson